Ylvas resa

... har idag intagits med mina fantastiska grannar Lena och Tommy. Om bara nån timme sitter de på planet hem till Sverige... snyft... Men i sommar kommer vi ha ganska nära till varandra och jag är säker på att vi kommer träffas igen.

Det är egentligen ganska jobbigt att bo så här länge på ett och samma ställe. Människor kommer och går och är det folk man gillar blir det ganska slitigt till slut. Det är många avsked som ska klaras av och det blir lite tungt i långa loppet. Det kommer säkert nya trevliga människor hit, men det blir också lite frestande att börja om hela tiden... Som tur är har jag Mona och Johan som är managers här och vi lär känna varandra mer och mer... Trygga människor som jag kan luta mig mot om det skulle behövas :)

Inte meningen att låta deppig idag, men sådana dagar finns ju också.

Dagen har i alla fall sett ut som så här:

Jag tog mig ett dopp (naturligtvis) på morgonen. Sen kände jag att jag var tvungen att blåsa ur både mig och Holger en sväng så jag moppade iväg mest bara för att...

Till slut hamnade jag vid militärbåten som sköljdes upp på land under tzunamin.



Här står jag ca 50 meter från den stora vägen som går genom Khao Lak´, Ban Nang och bort till avfarten till VM. Det är ca 1 km ner till stranden... Man kan inte fatta vilka enorma krafter som har fått denna stora båt att hamna så här högt upp på land...



Jag satt här en liten stund och funderade, kanske inte så mycket just på tzunamin, utan kanske mer på vad tillfälligheterna styr våra liv. Fick iväg en och annan god tanke till "vad det nu är" som har placerat mig där jag finns. Inte bara just nu och här. Utan mer att jag har fått förmånen att växa upp med den fantastiska familj jag har och att jag har blivit den jag är... Ganska bra om jag får säga det själv, även om jag kanske skulle kunna byta ut en och annan egenskap (typ ett ont öga eller två...)

Nåväl, färden gick sen till vår supermarket för lite inhandling av diverse drycker och tilltugg. När jag kom ut hade det duggat väldigt lätt och jag tog upp en näsduk ur väskan för att torka av sadeln på moppen. Ni vet, det känns ganska oläckert att bli fuktig i rumpan, så jag torkade ganska noga.

När jag kom fram till VM var jag nästan lika våt som den kvällen då jag simmade hem från restaurangen!!! Det var kanske en lite strimma längst bak på trosan som var torr, resten var totalt genomdränkt. Jag stannade till på ett ställe för att söka skydd under tak men insåg ganska omgående att det inte var någon idè, jag var redan dyngsur, så det var bara att köra vidare... Tyvärr fanns det ingen hemma just då som kunde fota mig och det är nog första gången i mitt liv jag verkligen ville vara med på bild.

Sen satte jag mig och skrev så tangenterna glödde. Om jag orkar hålla på en stund till efter jag är klar här, så har jag fixat ett kapitel idag (på den första boken). Kände mig verkligen inspirerad där ett tag :)

Sen blev det då dags för middag med Lena och Tommy.



Som sagt, nu sitter de på flyget hem och det kommer bli ganska tomt efter dem...

... men inte specielt tyst, för Leif är ju kvar här :)

Just nu känner jag att jag skulle behöva ett avsnitt av Desperate housewifes eller Cougar Town eller nåt sånt... Men istället tar jag nog en stund med Mamma Mia, det duger så bra!!!

Natti