Ylvas resa

Ikväll har fantastiska tekniska Kerstin hjälp mig med min stånkande och flåsande dator. Hon skulle visa mig hur man "bör" göra för att lägga in musik och sen spela över den till min ipod. Men så stökigt som det såg ut i datorn var hon tvungen att börja städa (och ni som känner Kerstin vet att hon är jäkligt bra på det). Och bara en liten stund in på dammsugningen var hon absolut tvungen att droppa det jag minst av allt vill höra just nu, det som Janne tjatat om och det som jag själv förmodligen vetat om ett tag: Jag måste köpa ny dator!!!

Detta säger hon alltså helt utan krusidull och finess!!! Jag som är så kär i min dator, Bengt-Ivar. Hur ska jag kunna byta? Och dessutom, med detta konstaterande, spräckte hon min budget  och min reserv och krediten på kortet och snart ryker väl guldet också. Men det hindrade henne inte från att sucka å stånka ikapp med datorn dessutom upprepa om och om igen. Men tack i alla fall för hjälpen, nu vet jag äntligen hur man spelar in musik :)

Men innan jag åkte hem till Kerstin så hann jag med att fotografera mig i en sån där underbar apparat som finns i tunnelbanan. Och det vet vi ju alla hur kul det är...Hade jag varit lite mer petit så hade det kanske varit lättare att ta sig runt på den halva kvadratmetern. Och hade det varit lite mindre vinter och kallt hade kanske jackan tagit mindre plats och svängrummet blivit något större. Och hade väskan med dator inte haft några små fack så hade jag kanske lagt läppglansen direkt i fickan och då hade det kanske varit lättare att fiska upp det i ett utrymme på en halv kvadratmeter, med en jacka stor som en uppblåsbar gummiflotte...

...och sen var det raka spåret upp på apoteket och fixa mer levaxin. Naturligtvis så har högkostnadsskyddet just tagit slut och det var bara att hala upp det stora kortet. Sen sprang jag för att hinna med buss 40 bara för att få slåss med 53 till med min något runda lekamen och gummiflotte till jacka och en datorväska som vägde 32 kg...

... allt detta bara för att få veta att Bengt-Ivar inte duger något till... snyft...

Nu snurrar allt lite för fort och jag har en känsla av att karusellen knappt har lagt i tvåans växel. Och trots att jag rusar runt som ett skållat råttskinn så måste jag nog öka takten lite.

Men vad gör väl det? Jag kan ju faktiskt vila i ett helt halvår... nja nästan i alla fall... ska visst försöka skriva en bok men det är nog snabbt avklarat, sen kan jag ligga under mitt parasoll på Villa Mangosteen, Khao Lak, Thailand och bara NJUTA!

Sussiluss